‘Reinos Hörna’

Jag funderar allvarligt på vad som håller på att hända inom brukshundssporten. Jag blir mycket förvånad när jag hör människor som hävdar att våra tester inom SBK inte har något speciellt värde. Jag blir ännu mer förvånad när jag hör och läser att folk i kommittéer och styrelser inom SBK vill ha bort t.ex MH som är obligatoriskt för att kunna tävla. Jag har väldigt svårt att förstå hur man resonerar och om man verkligen är så fruktansvärt okunnig när det gäller mentalitet hos våra hundar. Förr i tiden och även nu hör man brukshundsfollket raljerar över utställningsfolket det så kallade vänstervarvarna hur dåliga deras hundar är mentalt. Helt plötsligt så har inte mentaltester något värde längre enligt brukhundsfolket, detta är mycket beklagligt. Jag förstår att människor som ska få sina hundar att arbeta kontra rena tävlingshundar bruksmässigt är en viss skillnad men hur fan tror ni det kommer att se ut om ett antal år när mentaliteten har utvecklats till det sämre. När uppfödare inte längre behöver bry sig om det absolut svåraste i aveln, mentalt sunda hundar. Jag ser och hör att uppfödare ute i landet inte alla men fler och fler lyssnar på dom röster som idag höjs för att inte sätta mentalitet överst på önskemålen i aveln. Jag förstår också den stora oron som man hyser inom tjänstehundsektorn som måste få fram dugliga tjänstehundar polis, militär , tull väktare osv, osv. När man läser tex att det finns uppfödare som har börjat bygga sin avel på L-tester, som egentligen är individanpassad för en speciell utbildning då blir man fullständigt vettskrämd har man förstått så lite. För oss på Hedeforsens Kennel så är det en självklarhet att friskhet och sunda hundar står i första rummet. Jag kan bara beklaga alla dom som fortfarande vill ha mentalt stabila hundar ni kommer bara att få det svårare och svårare. Jag kan också beklaga att det går med en hisnande hastighet baklänges. I dag går resonemanget att för att lyckas på tävlingar så får man inte ha för starka hundar mentalt. Jag ser med fasa på denna utveckling, som mentaltestdomare och brukshundsdomare det är väl snart dags att börja ställa mer krav på våra hundägare att det inte bara gäller fina positioner utan att även ställa större krav på specialmomenten annars har vi väl bara snart bordercollie på våra brukhundsfält om dom lyckas klara skotten Nej skärpning! Schäferhundsuppfödare ta ert ansvar det pratas mycket idag om Hd , Ed och friskhet absolut intet fel, men vad ska man göra med en Hd, Ed frisk schäfer mer än att klappa den. Glöm inte att det är en brukshund. Dessutom enligt vårt sätt att se den den bästa av alla raser.

Till Minne av Sven Järverud

En stor hundmänniska och vän har lämnat oss. En stor tomhet infann sig när dödsbudet kom att Sven Järverud har lämnat oss. För mig var Sven den störste av alla hundmänniskor, men han var också en underbar vän. Saknaden kommer alltid att finnas men också alla underbara minnen från dig Sven och ditt otroliga tålamod. Det är många ute i landet som kommer att sakna dig, för ingen har gjort så mycket för hund i Sverige som du.

Vila i Frid

Reino och Elisabeth

Diskussionerna är många och livliga angående dressyrmetoder i och utanför SBK:s organisation. Det bekymrar mig att fler och fler röster höjs för att man ska få använda hårdare metoder, personligen tror jag inte att man löser problem med fysiskt och psykiskt våld. Jag tror inte på en ojust hantering med slag, ryck, stackel, el mm.

Att denna diskussion har kommit upp tror jag beror på att vi får mer och mer okunnigt hundfolk.

Ett av de stora problemen är att människor har blandat ihop dressyr och uppfostran, dressyr för mig är att jag vill få en hund att utföra tjänster i bl a tävlingssammanhang, bruksarbete, i olika former av tjänstehundar i vårt samhälle så som i sök, spår, skydds mm.

Det finns ingen som kan övertyga mig om att jag får en bra arbetande hund genom att använda våld och ojust behandling och kom inte släpande med att våra hundar var bättre förr, så är det INTE, bruks- och tjänstehundar är flera klasser bättre idag.

Uppfostran av min hund från valpstadiet och under hundens levnad är något helt annat där måste jag vara tydlig och inte tolerera några felaktigheter.

 Idag matas vi med en massa information från TV, böcker och press angående problemhundar detta på både gott och ont.

Det finns flera anledningar till försiktighet att tro att vanliga hundägare klarar av att utföra dessa åtgärder. Det finns många råd och tips men det som är allra viktigast är att kunna förmedla det man gör med hunden och tala om varför hunden har dessa problem och dessutom rätta till grundorsaken vilket ofta är människans felbeteende mot hunden.

Att också kunna förmedla vad det är för typ av hund. Det höjs röster idag att man använder fel metoder på dessa problemhundar som visas, det är alltid lätt att kritisera men vi måste komma ihåg att hundar som blivit uppfostrade fel eller helt saknar fostran kan bli mycket besvärliga för ägaren.

Vi börjar se tendenser av aggressivitet mot förare vid försök att rätta till felaktigheter detta måste vi ta på största allvar. Ibland måste man för att rätta till en sådan hund använda ett visst mått av våld både fysiskt och psykiskt för att rädda den, allt för många hundar avlivas på grund av människans felbeteende och okunskap.

En person som jag beundrar mycket är Cesar Millan just därför att han behandlar felaktiga handlingar från hund och människa, han sysslar inte med dressyr utan uppfostran. Han upplyser också folk att inte praktisera hans metoder utan att ha handledning av kunnigt folk.

Ett av det allra viktigaste som jag tror att SKK, SBK och rasklubbar skall fokusera på är utbildning av hundägare i fostran och i att kunna förstå sin hund bättre.

Här anser jag också att uppfödarna har ett stort ansvar mot sina valpköpare.

För att få registrera ett kennelnamn skall dessa människor ha en utbildning så att de kan ta vara på och hjälpa sina valpköpare till en bra start med sin hund. Tyvärr så är det alldeles för många uppfödare som ger fullständigt fan i vad som händer efter det att valpen levererats. Jag ser och hör alldeles för många valpköpare som har stora problem både fysiskt och psykisk där de inte får någon hjälp av sin uppfödare.

 Reino

Av:  A-C Edoff

Då har jag varit och lyssnat igen! På konferens om hundar.

ADVENture Dog. Temat i år, FARLIGA HUNDAR ur olika vinklar, var inte mindre spännande än tidigare. Årets konferens lockade 300 deltagre till trots av luciadagen!

Det jag skriver här är sådant jag tycker alla borde få ta del av, hoppas därför mitt komihåg av det sagda är inom ramen för det acceptabla och att min egen uppfattning inte lyser igenom…

Vad kan man göra för att minimera andelen farliga hundar?

En diger talarlista och en avrundande panel med några av talarna, representanter för de olika politiska partierna (riksdagsledamöter) och representanter från SKK luftade uppfattningar i frågan om ”farliga hundar” och delade förslag till lösningar. Ingen företrädde uppfattningen om att någon enskild hundras skulle förbjudas, man var överens om att problemet börjar i ägarleden.

Socialdemokraterna var intressereda av att lagstadga om ett hundägar körkort, övriga inblandade såg det som en omöjlig administration och deras uppfattning kan sammanfattas som –”alla föds med rätten att ha hund, man måste bevisa sin oförmåga”.

Vilka är dom farliga hundarna?

Polisen inledde dagen och redogjorde för sin syn på hundproblemet som Leif Carlsson uttrycket var ett ägarproblem. Under senare år har det minskat antal ärenden med sk. pit bull incidenter, däremot har hundärenden ökat med rasblandningar. Rasblandningar där ovcharka, övriga stora herdehundar, mastiffer o rotttweiler är inblandade hundarnas roll är att användas som vapen av kriminella. Ett rasförbud ter sig helt uddlöst.

Leif berättar att i Stockholm under ett år har man haft 630 hund ärenden, de flesta ärenden avsåg bristande tillsyn, 54 ärenden ansågs vara av karaktären farlig hund, kamphundangrepp!

Den lag om märkning som polis, SKK o övriga remissinstanser verkade för gemensamt och fick igenom för några år sedan har haft positiv effekt. Det har också blivit lättare för polisen att omhänderta hundar från olämpliga ägare genom den lag som trädde i kraft 2008 med underlag ur hundansvarsutredningen.

De hundar som tas om hand av polisen och inte avhämtas inom 10 dagar tillfaller polisen. Där ägaren kan identifieras skall hunden avhämtas inom 5 dagar efter att det meddelats ägaren annars går ägarrätten förlorad.

Leif pekar på att restriktioner inte begränsar utan det bästa verktyget för polis är rätten till att omhänderta de hundar som tränas uppträda på ett för både hunden och omgivningen oacceptabelt sätt, bitande hundar! En röd flagg hissas även för den stora okontrollerade införseln av hund som sker över gränserna.

Nästa talare var agronom o forskaren Per Arvelius. Han var inblandad i den statliga hundansvarsutredningen (den som nu utgör lag om tillsyn av hund men blev lite trubbigare än förslaget). 

Per berättar att det ställdes tre frågor; Problemets karaktär, omfattning och vad det beror på. Man inventerade bland annat inrapportering av antal akutvårdsfall med hundbett som förekom per år, de ställdes mot sådana som förekom med katt och häst inblandade och det visade sig att skador med bett o sparkar från häst var betydligt fler. I Sverige fanns för skador från hund 60 vårdsökande per 100 000 invånare, för t. ex Danmark var motsvarande siffra 100.

9 av 10 personer hade blivit bitna av egen hund, 1/3 i samband med skiljandet av hundar i slagsmål, 1/3 i samband med lek o övriga efter någon form av provokation…

Hundarna som var inblandade i oprovocerade bett grupperades i tre grupper och var problemen förekom oftast är talande: Hund som hålls i kriminellt syfte kamp/hot, hundar med extremt dålig tillsyn och hundar under bristande tillsyn. Eftersom hundkörlort troligen inte skulle vara aktuellt att skaffa för dessa tre gruppers hundägare skulle är det inget alternativ. Det vore mer effektivt att blockera för rätten att ha hund hos de som tvingats låta få sin hund omhändertagen. Ett sådant förfarande blir mer verksamt och tanken om att förbjuda enskilda raser blir verkningslös eftersom det inte handlar om hundras utan ägarproblem. Den typen av förbud kan kringås med blandrasavel.

 Etologen Olle Brick förklarade evolutionen av slagsmålsbeteende och det borde få varje uppfödare att tänka till lite över avelsurvalet i sina raser. Genom att studera tänkta avelshundars benägenhet för att försvara resurser, tillkämpande av resurser, okänslighet för smärta etc finns vinster att göra i aveln. Det finns genetik för aggressiva beteenden, men de uppträder även efter inlärning…

I naturen leder de flesta slagsmålen inte till skador. Djuren använder sig i stället av upprepning av beteenden som har till syfte att visa styrka (öka avstånd) men det kräver förmåga hos artfränden att upptäcka skillnader i beteendestrategierna. Förekomsten av aggressiva beteenden är i allra högsta grad en fråga om hormonproduktion hos individen! Evolutionen gynnar signaler som är tydliga och därmed minskar andelen skador genom slagsmål. Det är värdefullt för individen att använda en rad koordinerade beteenden i syfte att lösa en konflikt men det ställer då krav om en mottagare som kan läsa av… Skulle uppfödare välja avelsdjur med det i tankarna kan man gör vinster!

Agronom Per-Erik Sundgren framhöll värdet i SKKs öppna system där uppfödare har möjlighet att följa mentala egenskaper. Mentalbeskrivning menar han är det bästa verktyg som finns. Rasskillnaderna som framgår ur MH är mycket säkra. Statistiken visar att hos rottweiler har rädslorna minskat men aggression ökat. För schäfer ser man att nyfikenhet har ökat och rädslorna minskat. Hos collie finns fortfarande ett betydande överskott av rädda hundar, det kan tyckas märkligt i tider av upplysthet och urval av partners kan ske på goda grundar som MH.

Det skulle bli intressant om det sattes ihop en undersökning över ägarförhållanden hos beskrivna hundar. Man måste alltid väga resultat i frågor som andel arv och miljö. Det som fortsatt är viktigast att veta om hunden,  som trots allt är ett medelstort rovdjur, det är deras vilja o förmåga till samarbete.  

I Per-Eriks rapporter framgår ärftlighetsgraden i de olika delar hunden mäts vid MH. Med ärftlighetsgrad menas den del av totala värdet som utgörs av arv. Negligera inte insamlade resultat, det är viktigt att förstå att även om 70 % av det som beskrivs är resultat av miljö så är de resterande 30 % en väsentlig andel arv.  I avelsmålet bör egenskaper väljas för varje generation, små effekter blir över tid betydande skillnader och det är här MH blir ett värdefullt redskap.

Hundar som är självständiga orsakar sina mindre lämpliga (veka) ägare problem. Rädslor ökar oftare hos hundar som fått ägare som inte förmår att fatta beslut i olika situationer. Hundar som testas fram som bra individer kan sakna samarbetsvilja, det gäller att inse att dom hundarna inte alltid är en tillgång eftersom de fattar många egna beslut.

P-E menar att mycket av de aggressiva beteenden vi ser kan undvikas om ägaren förstår vad den gör och här nämner han att myndigheten ställer krav om att en zoohandlare måste genomgå utbildning för att ha smådjur i butiken…

Biologen Linda Atmer talade om vilka raser som förekommer som ”farliga” i de rapporter som finns nationellt och internationellt. Frågor har ställts om hundar som skadar människor, som skadar andra hundar, skadar djur, hundar som visar aggressiva signaler och de hundar som uppfattas aggressiva av ägaren. Enkäter på djursjukhus och genom etologen Kent Svartberg har samlat underlag i Sverige. Ingen enskild ras förekommer mer än andra. Från USA innehåller liknande rapporter informationen om att westie, chihuahua o tax är de mest ”farliga” raserna!

 Att tala om hundrädsla, vem kan göra det med engagemang? Carin Holmström (Fil dr i sociologi) var strålande i sitt framförande. Hon exemplifierade allt vi hundägare känner igen i vårat sätt att förhålla oss till personer som är hundrädda.

Carin säger att flest hundrädda återfinns bland de som säger sig vara drabbade av ”hund allergi”, det är nämligen fler människor som är parfymallergiker än hund allergiker men de hund(rädda)allergiska hörs…

Ofta uppstår hundrädsla ur det man minns som otäcka upplevelser under uppväxten och nästan aldrig som en effekt av föräldra överförd hundrädsla. De vuxna negligerar barnets upplevelsen med ord som ”- att det där var inte så farligt” och hundägaren försvarar sin hund:”-hon är trött, han sa ju ifrån, har lite ont” det skuldbelägger det oförstående barnet. Oavsett skäl så tolkar barnet att det inte kan förstå hundar, varningssignaler som andra kan se kan de inte uppfatta och då är det fel på barnet.

En uppmaningen till hundägare är att sluta säga DEN ÄR INTE FARLIG eftersom det inte övertygar en hundrädd, koppla hunden oavsett hur snäll den är, flytta gärna åt sidan o ge plats för den hundrädde. För den som reagerar med rädsla ligger ångesten väldigt nära, de tror även ofta på skrönan att hundar kan lukta sig till rädsla o då mer ofta går till attack. En hundrädd har ingen som helst uppfattning om att en trevlig social hund inte går till attack!

Alla vet att rädsla försätter individen i ett kämpa eller fly tillstånd, det är svårt för både 2- och 4-benta att vara rationella i ett läge där någon av parterna är rädd. När det rör möte med en hundrädd person krävs det att den lugna av de båda(hundägaren) läser av situationen och vidtar nödvändiga åtgärder och inte diskuterar.

Från SKK kunde Helena Rosenberg redogöra för att verksamhet (läs utbildning, information)  för uppfödare,  hundägare och blivande hundägare finns i en vid omfattning arrangerad av SKK centralt, regionalt och lokalt. Brith Andersson redogjorde för hundar som rapporterats för oacceptabelt beteende. Det framgår att bland dessa anmälningar rör det mer ofta oönskade beteenden! Av de 54 rapporter som nådde SKK 2007, av dessa gick 20 ärenden vidare. Ur de 54 kom nästan hälften från utställningsverksamheten!

14 av de 20 hundarna friades efter utredning och lämnades utan vidare åtgärd. 2 hundägare ville inte låta sina hundar utredas och för 4 hundar lades en tidsbegränsad avstängning. Värt att känna till är när det i rasdatan förekommer rapporteringskod A så har hunden varit föremål för något som hänger samman med mentalitet.

Anders Hallgren säger att i frågan om farliga hundar ligger mycket subjektiva omdömen. Mycket tyckanden och väldigt lite fakta. Hundar är inte arga utan anledning, smärta och bristande stimulans anses vara det vanligaste orsakerna. Träna inte ”symptom” utan att först ha identifierat de bakomliggande orsakerna.

Graden av aggression, syftet är att öka avstånd, ser vi ofta i olika steg: hunden drar sig undan, undviker, underkastar sig, visar svaga – starka hotsignaler (blick, ragg, ljud…), bettmarkerar eller nafsar, kan avsluta med bett eller flykt. Aggression kan ses som en teater i ljud o bild, ju värre det låter desto mindre bitande!

I vissa fall står inte bett i proportion till hot eller bettet blir ett tidigt val, det är hos den typen av hundar problemen finns.

Hormonell påverkan är direkt inbladad vid aggressiva påslag, det kan regleras via avel. Det är inte en fråga om bristande ledarskap, det är bara mellan höns o militärer det finns en linjär hierarki säger Anders skratttande. Att leda har inte med bestämmande att göra, det är snarare frågan om att ta intiativ till bestämd aktivitet.

Det gäller att ha klart för sig att det är ”lågstatusdjuren” som talar om vad dom tycker, det skall aldrig leda till straff eller hårda tag. Att ge terapi till ”farliga hundar” genom dominansmetoder (straff, tvång, auktoritet, krav, sk quick fix) är förkastligt. Hundens erfarenheter, ett liv i frustration, stress, chock, smärta eller med sjukdom är direkt orsak till aggression.

 Det kan säkert återberättas mer o framför allt skrivas mer från dagen, det här var vad jag ”tog in” och vill dela med mig av.  

En uppmaning till läsaren är att besöka alla möjligheter som erbjuds av föreläsningar för att följa med i sådant som rör hund. Vem arrangören är vid de olika seminarier, konferenser o utbildningar som erbjuds är av mindre betydelse.

 A-C Edoff