Sortera nyheterna
Arkiv

Reinos Hörna

Här läser du Reino Oskarssons tankar och funderingar kring hundar, uppfödning och ämnen som berör.
Vill du kommentera, så klicka på inläggets rubrik, så ser du kommentarsfältet längst ner.

 

Man vill inte se, inte lyssna och är förvånade

 

På SBKs hemsida står att läsa ” Hundar av brukshundraser är sedan länge arbetande hundraser, speciellt lämpade för de grenar och aktiviteter som Brukshundklubben har i sitt utbud”. Det är mot bakgrund av detta mycket oroväckande att ta del av den utveckling vi sett inom SBKs tävlingsverksamhet de senaste åren. Ta resultatlistan för 2018 års SM i svenska bruksgrenar som ett varningens exempel.

Svenska brukshundklubben har avelsansvaret för ett tjugotal brukshundraser något man verkar ha glömt i tävlingssammanhang. Sakta men säkert har genom åren en gradvis förskjutning skett i bedömning och regelverk till förmån för egenskaper som ligger fjärran från de anlag en optimal tjänstehund eller hund av brukshundras bör besitta. Snabbhet och explosivitet premieras före starka nerver och förmågan till självständigt arbete.

Vi ser en trend där arenasporter börjar dominerar tävlingsutbudet. Detta genererar naturligtvis snabba pengar, kräver mindre arbetsinsats men ger mer klirr i kassan till SBK. Startfältet domineras av icke-bruksraser. När det gäller de mer traditionella bruksgrenarna har det genom åren skett en anpassning till de raser som dominerar startlistan. Vissa tävlingsmoment har lyfts bort eller förenklats och domarnas syn på traditionellt bruksarbete har under tid förskjutits till att premiera fort och fel.

Svenska brukshundsklubben är i dag i tävlingssammanhang allt annat än brukhundrasernas främsta företrädare. Färre av våra bruksraser kommer till prov. Några syns sällan eller rent av aldrig på tävlingar, resultatlistorna svämmar istället över av Border collies.

2018 års resultatlista visar att 18 av 31 hundar i spårgrenen var av icke bruksras. I söket var siffran 50 % . I spårhundsgruppen domineras resultatlistan av 14 Border collies.

Bruksprovens grundsyfte var från början att testa våra bruksrasers anlag och färdigheter inom olika fältprov. Därför anser jag att det är extremt oroväckande att det t ex inte finns en enda Boxer eller Rottweiler på vare sig start eller resultatlistan i de nationella bruksgrenarna. Vi återfinner 1 Rottweiler och 1 Dobermann, 1 Hollandse hedershund samt 1 Riesenschnauzer startandes i IPO tävlingen. Övriga deltagare utgörs av en mera jämn fördelning på Malinois och Tysk schäferhund jämfört med skyddet i de svenska bruksgrenarna. Av de tjugotal raser SBK har avelsansvaret för saknas alltså majoriteten i startlistan. Detta är ett problem. För det finns mängder av prov för den som är tävlingssugen men inte äger en hund av brukshundsras. Dragprov, rallylydnad, freestyle, agility, lydnad, viltspår och nosework.

Anlagsprov som tex jakt och vallningsprov är slutna. Enbart öppna för behöriga. Ingen förväntar sig att se en Labrador briljera i drevarbete eller en Beagle apportera fågel. Lika osannolikt är det att Dobermanns vallar får i tävlingssammanhang.

Frågan är därför varför SBK tillåter att bruksproven domineras av raser som traditionellt sett har en helt annan inriktning än våra brukshundrasers. Proven som syftar till att testa och kvalitetssäkra och i förlängningen fungerar som ett kvitto gällande aveln för våra brukshundraser, utarmas när man sänker svårighetsgrad på momenten. Vi får dessutom en undanträngningseffekt som medför att majoriteten av brukshundsraserna aldrig kommer till start på ett prov. För det är naturligtvis inte bara SM-tävlingarna som påverkas. Många tävlande vittnar om svårigheter att komma med på vanliga tävlingar på de nationella bruksproven.

Nu när vi får en regeländring fr om 2019 hade det varit klädsamt om SBK prioriterat sina egna raser istället för att fokusera på antal starter per hund. För brukshundsrasernas del är det ointressant om man släpper fram hittills ostartade Border collies på bekostnad av Rottweilers eller Boxers. Skall denna utveckling fortskrida är det dags att SBKs rasklubbar tar över ansvaret för prov och tävlingsverksamheten för respektive ras. Turordningsreglerna i rasklubbarnas regi skulle då innebära prioritet för egna rasen i första hand. I andra hand andra bruksraser och i tredje hand övriga raser i mån av plats. Det är också dags att höja svårighetsgraden på momenten. Det skulle också vara önskvärt att en större tyngdpunkt låg på specialen. Högre svårighetsgrad skulle innebära att man t ex tar tillbaka klätterplanket, apportering över hinder samt höjer koefficienten på platsliggandet. Tätare avstånd mellan hundarna ger också ett större fokus på hundens nervkonstitution samt översyn av hundaggressivitet. När vi höjer kraven prioriterar vi miljöstarka hundar som uppvisar stabilitet och mental balans. Viktiga egenskaper för en arbetande hund. I min värld vore det omöjligt att erhålla ett brukschampionat trots skotträdsla. Dessvärre något vi kan se idag.

 Vi måste också börja ställa högre krav på ledamöter i styrelser på både klubb och central nivå. Öka kunskapen om praktiskt arbete med hund. Teori i all ära men om man inte förstår det praktiska utfallet av regeländringar och sänkta trösklar så har man inte i en styrelse att göra.

Det är naturligtvis helt bedrövligt att vår mest populära brukshundsras,Tysk schäferhund, inte lyckas ta sig in i större utsträckning på våra mästerskap. 3 av 31 i spåret. Noll i söket. 1 i skyddet. Det vore för enkelt att skylla på bristande underlag. 2017 ger vid hand 2378 registreringar. Plats 2 på topp 20 listan. Schäfern är fortfarande vår mesta tjänstehund. Den dominerar hos polisen och våra väktarbolag. Det som duger i verkligheten borde väl ändå räcka till i tävlingssammanhang. I skyddet ser vi Mallarnas dominans och i spåret Border colliens. Två raser vars signum är explosivitet och snabbhet. Oerhört publikfriande på arenan men dådkraft, självständighet och starka nerver. När blev det poster på minuskontot?

Den utveckling vi nu ser gagnar egentligen ingen mer än att det ger klirr i klubbkassan. I RAS 2011 för Border collie höjs ett varningens finger för ren avel på egenskaper som prioriteras av lydnads och brukshundsfolket. Istället rekommenderas prioritering avseende vallningen i avelsarbetet. Det står att läsa …”faran ligger i att allt färre svenskar är aktiva jordbrukare men alltfler människor med annan utkomst och inriktning ser Border colliens intelligens och förighet och önskar använda Border collien till annat än vallning….” önskan att förbättra Border collies ur utställnings och bruks/lydnadsperspektiv måste därför ses som det största hotet mot svensk Border collie i framtiden”…

Så frågan är SBK, varför ni låter den här utvecklingen fortskrida? Vallhundsfolket anser inte att bruksproven är avgörande för att utvärdera Border colliens arbetsegenskaper. De önskar ett större fokus på godkänt vallhundsprov och på valltävlingar. Just för att bevara vallningsanlaget som är av högsta prioritet för Border collies.

Våra brukshundsraser vars anlag och färdigheter skall testas på bruksproven, undanträngs från dessa tävlingar, då de lottas bort. De klarar heller inte konkurrensen i kvaltävlingar till mästerskap, då de egenskaper de besitter inte premieras i bedömningen. Detta i sin tur beror på att bedömningen gradvis ändrats att anpassas till många av de raser som egentligen inte hör hemma på våra bruksprov. De egenskaper en Labrador, Golden retriever eller Border Collie besitter är väsensskilda från en schäfer eller Boxers. Tyvärr avspeglar sig detta även inom bruksrasgruppen där vi ser en förskjutning i synen på bruksarbetet. Snabbhet, speedad fart och fläkt övertrumfar noggrannhet, uthållighet och miljöstyrka. Sans och balans är alltid eftersträvansvärt. Detta gäller både för hund och människa. SBK borde göra en ordentlig utvärdering av sin provverksamhet. Om utvecklingen får fortgå borde SBK i ärlighetens namn istället kalla sig Svenska hundklubben och SM i nationella bruksgrenar namnges Svenska Formul 1 mästerskapet för hund. Våra bruksprov skall fungera som anlagstest för att styra aveln mot funktionsdugliga brukshundar av bruksras. Inte spektakulär racing för snabbfotade tävlingshundar. SBK står inför ett vägval, antingen tar man tag i de åtaganden man är satt att förvalta eller också överlämnar man ansvaret till rasklubbarna. Det sistnämnda vore det enda rätta. För våra brukshundrasers överlevnad.

Reino

 

 

CS senaste styrelseprotokoll visar full fokus på utställning och mängder av energi kanaliseras nu för att hålla värmen i exteriörfolkets filterbubbla.

Jag hoppas vi nu får se samma patos för att lösa schäferns hälsoproblem!

I RAS 2005 var målsättningen för schäfer att öka antalet röntgade hundar till 75% av årskullen. Färsk statistik visar att 100 kennlar följer den rekommendationen men hela 80 stycken röntgar färre än 50% av sin uppfödning. På tal om RAS är det anmärkningsvärt lång tid vi väntat på en revidering av detta viktiga verktyg för avelsarbetet. Det skall bli mycket intressant att se om den nya versionen presenteras för SKK under hösten som utlovats. Å andra sidan hyser jag vissa tvivel om bättring då vi trots tydliga rekommendationer nu under mer än ett decennium sett en negativ utveckling avseende schäferns hälsoprofil.

Det är med sorg i hjärtat jag kan konstatera att rasens HD/ED frekvens försämrats trots omfattande hälsoprogram. I en situation där allt fler uppfödare presenterar ett närmast uppseendeväckande uselt resultat avseende HD/ED, väljer Svenska Schäferhundklubben att vika ned sig och tillåta avel på C-höfter. En protestlista med 60 namnunderskrifter utmynnar i ett upprivet beslut av index med krav, till förmån för index med rekommendationer. Kanske dessa 60 återfinns bland de 80 uppfödare som visar sämst röntgenresultat. Sämsta-ligan pendlar mellan 20 – 50% HD belastning. Tyvärr har jag med åren insett att det är närmast omöjligt att föra en dialog med faktaresistenta personer därav min skepsis inför urvattnade förslag som bottnar i lam kravlöshet.

Min enkla fråga är vilka krafttag som kan vidtas utan krav? Hittills har kravlösheten närmast blivit norm för de samvetslösa personer som åker snålskjuts på de 100 som sköter sig.

Det var extremt upprörda känslor när Frödings tankar om delad rasklubb publicerades. Febril aktivitet bakom kulisserna när förra styrelsen förpassades ut i kylan. Imponerande snabbt hamnade index med krav i papperskorgen.

Kan vi nu få se att samma blixtinsatser riktas mot rasens hälsoproblem så känner jag mig mycket hoppfull.

Sluta dalta med charlatanerna, rödmarkera kennlar med oförsvarligt få röntgenresultat och oroväckande hög HD/ED frekvens. Rödmarkera slapphet, oförstånd och ignorans. Låt dem stå utanför rasklubbens rekommendationer.

Res krav på att även förröntgen skall registreras på SKK så att den statistikförs. Låt landets försäkringsbolag få upp ögonen för dessa oansvariga uppfödare, stryp ekonomisk ersättning till dem och låt oss andra hundägare slippa vara med och betala för dessa skojare.

Genomför ni dessa åtgärder mina vänner visar ni att vi trots våra olika avelsinriktningar delar synen på seriöst avelsarbete. Svenska schäferhundklubbens uppgift är att driva frågor, väcka intresse för samt informera om avel och hälsa som rör schäfern. En avelsförenings målsättning måste vara att förbättra rasens hälsoläge inför framtiden. Inte låta särintressen styra. Inte ducka för de svåra frågorna. Inte låta människor med dålig självinsikt och ohälsosamt låg kunskapsnivå förstöra för de  uppfödare som lägger all sin tid och energi på att faktiskt följa de riktlinjer och rekommendationer Svenska schäferhundklubben hittills haft som målsättning.

Reino Oskarsson

 

 

Snart stundar Svenska Schäferhundklubbens årsmöte. Hundvärldens motsvarighet till polsk riksdag. Dessvärre är detta epitet alltför sant då stormiga möten utan resultat avlöst varandra genom åren. Vår klubb har utvecklats i en alltmer dyster riktning där inbördes kiv står överst på agendan. 

Det är alarmerande att de få personer som försöker påtala faktiska problem, även utan personangrepp, ändå behandlas som svekfulla visselblåsare. Vi har inom organisationen en tråkig tradition av att skjuta budbäraren. Vid det här laget borde vi förstås inse att problem inte löser sig för att man gör sig av med de som påtalar dem. Men finns det då ingen reell lösning på problemen?

Vi vet att vi har en vattendelare avseende mentala skillnader på arbetande vs show-schäfer. Vi vet att endast ett fåtal av den senare kategorin kommer till våra MH och MT? Vi vet att det kommer färre antal schäfer till start på bruksprov och att medlemsantalet sviktar i vår förening. Vi vet att HD-problematiken ökat trots hälsoprogram. Under ett antal år har dessa problem lyfts och diskuterats. Tyvärr utan att vi närmat oss någon lösning. Istället har vi ägnat oss åt förolämpningar och karikatyrer av våra åsiktsmotståndare. Samtidigt som våra interna stridigheter pågår försöker SKK manövrera ut SBK gällande vem som skall ha mandat över våra bruksraser detta är istället något som vi verkligen borde engagera oss i.

Nu när årsmötet närmar sig borde föreningens medlemmar ställa sig frågan om en ny styrelse verkligen är lösningen på problemet. Genom åren har vi haft avhopp och påhopp i en aldrig sinande ström. Leif, Monika, Thomas, Fredrik, Anneli, Kattis eller Reino? Har det någon betydelse i förlängningen vem som sitter i Cs när lejonparten av våra medlemmar och uppfödare tycks befinna sig i en parallell verklighet?

Det finns en utbredd missuppfattning om vår ras. Man brukar säga att det finns en schäfer för alla. Om det är sant är vi verkligen ute på hal is. Allround och mångsidig är inte samma sak som allmän. Rasegenskaper bör vara allt annat än svävande och diffusa.

En självsäker, frimodig hund. Följsam och uppmärksam med goda nerver som besitter mod, kamplust och hårdhet.

Dessa egenskaper är rättesnöret för vår avel och vår ras. En schäfer med dessa egenskaper är verkligen en hund med extra-allt. En sådan hund kan med rätt handledning utbildas till i princip vad som helst. MEN bredden på utbildningsbarhet är inte synonymt med bredden på ägarskap. En hund med en sådan kapacitet är naturligtvis inte en hund för alla.

Intresse, tid och kunskap är ledorden för att skaffa sig en sådan hund. Har du det, är vad du vill göra med din hund, underordnat att du vill göra något.

Svenskbruks och IPO är förstås perfekt för vår ras. Agility och nosework är kul. Gillar man andra utmaningar finns barmarksdrag och weightpull. Friluftsfantaster kan ta sig an skidåkning och viltspår. Nya spännande aktiviteter är rallylydnad, treibball och freestyle. Bara brist på egen fantasi sätter begränsningar.

Eller kanske inte. För verkligheten ser annorlunda ut.

Idag är det få av våra schäfrar som äger de egenskaper som måste finnas för träning och utbildning. Oavsett om det är mot tjänst eller tävling. Många drabbas dessutom av hälsoproblem. Orsaken är brist på stringens och selektivitet i aveln.

Var tredje schäfervalp riskerar att utveckla höftledsdysplasi. Genetiska riskfaktorer finns för klåda och problem med bukspottkörtelrubbning. När det gäller mentaliteten saknas nyfikenhet, samarbetsvilja och uthållighet. Det finns problem med rädslor. I andra änden har vi problem med hysteriskt bitglada hundar som bär på stress och svårigheter att avreagera.

Dessa hundar är med andra ord väldigt långt ifrån idealet som vi satt med vår rasstandard För att komma tillrätta med problemen måste vi naturligtvis inse dem. Här har vi nog lite av pudelns kärna. För att bedriva avel behövs gedigen kunskap och seriös målsättning som vilar på respekt för schäferns rasstandard och hälsoprofil. Det behövs en större förståelse och kunskap om mentalitet och schäferns unika rasegenskaper. Detta behöver sedan riktas mot valpköpare för att ge dem de rätta verktygen att kunna ta hand om sin hund på bästa sätt. Dessa valpköpare blir sen i den bästa av världar nya engagerade medlemmar i vår rasklubb. Oavsett om du avlar mot show och exteriör eller tjänst och tävling har du skyldighet mot dina valpköpare att leverera en frisk, sund och mentalt bra hund. Du bör vara tydlig med vad din avel är riktad mot och inte invagga dina valpköpare i falska förhoppningar eller försöker inbilla dem att de kan få en hund som står överst på pallen i SSM-utställning och samtidigt skörda massiva framgångar i bruks.

Idag svajar det betänkligt på uppfödarsidan och jag vet inte vilket som är värst oförmågan att se problemen eller förnekelsen av dem. Vad jag däremot vet är att de personer som skall sitta i en centralstyrelse måste leva i verkligheten och våga ta tag i problemen. Ha stadgar och rasstandard som vägledning.” En hund för alla” tänket, där man sänker trösklar och förenklar provformer, kommer att utarma alla försök till att hålla ihop vår ras. Den är i praktiken redan delad men vi som organisation vinner inget på en delning. Skall den här klubben överleva så måste samtliga inblandade ta sig i kragen och sluta uppföra sig som en dysfunktionell familj. Jag hoppas att 2017 blir ett år för samverkan och slut på enfald och personliga vendettor.

Styrelser kommer och går men trätan i schäferklubben består.

Skall det verkligen vara mottot för vår klubb?

Reino

1 2 3 12