Sortera nyheterna
Arkiv

Månadens profil

Fenris på upptäcksfärdLyckan är en egen valp – eller hur? Valpar är ju underbara, men de kräver också en hel del hårt arbete och massor av tid och engagemang för att växa upp till välfungerande vuxna hundar, kanske avsedda för särskilda uppgifter i samhällets tjänst eller för tävlingsarbete. Faktum är att det är ganska jobbigt att ha en valp hemma. Det må var som det vill med den saken. När jag hörde att Elisabeth och Reino skulle använda Vargfjells Calle på Qeya visste jag att jag måste ha en valp från den kombinationen.

Jag var ju tvungen att lämna ifrån mig Aragorn, Hedeforsens Axxe, som jag haft som fodervalp (och som trogna läsare känner som en företagsam och hemskt charmig liten gynnare), och även om detta äventyr satt sina spår i både dörrkarmar och soffdynor var jag inte avskräckt från att ta hem ännu en hedeforsare.

Läsarna kanske minns att jag har en norskfödd hanhund som heter Kido’s Gizmo (korad, BSL1, uppflyttad till högre klass spår och till lydnadsklass elit). Hans far Cizmo var kullbror med Calle, så kombinationen Calle-Qeya skulle ge mig en valp som var kusin till Gizmo och hade Aragorn som morbror – en blandning av mina två favoritvovvar, alltså.

Jag ringde Elisabeth och tingade en hanvalp. Bara den inte är svart, sa jag. Det var med spänd förväntan jag tog emot informationen om de nyfödda valparna – två hanvalpar, och en skulle bli min! Men. De var båda svarta. Jag blev väldigt besviken. Eftersom jag tycker svarta schäfrar med ljusa ögon ser lömska ut ville jag inte ha en sån, men så var det ju kombinationen och det kunde inte hjälpas. Elisabeth lovade att valpen skulle få mörka, vackra ögon, så jag beslöt mig för att gilla läget. Säkert skulle jag inte kunna motstå den när den väl var min, tänkte jag.

Emellertid visade det sig inom några veckor att valparna kanske inte skulle bli helsvarta ändå. Sakta med säkert sprack tassarna upp i brunt, det dök upp bruna fläckar på bröstet och en brun liten haklapp. Problemet var att de två hanvalparna var identiska. De såg exakt likadana ut och betedde sig i mina ögon precis likadant. Alla syrrorna som var en blandning av olika färger och personligheter var lätta att urskilja, men vilken som skulle bli Fen och vilken som skulle bli Fajt kunde jag inte avgöra. Jag vet inte hur många gånger jag satt hos valparna och försökte bestämma vilken som skulle åka med mig hem när den dagen kom, en dag som närmade sig snabbt. När jag väl beslöt mig var det dock inte något särskilt som skilde Fen från Fajt utan jag bara kände att det var den valpen jag skulle välja.

Och så blev det. Med den lille valpen i knät i bilen hem visste jag inte om jag grät mest för att jag lämnat Aragorn vid samma tillfälle eller för att Fenris var så rörande söt – och min. Det var nog lite av båda.

Som min tredje schäfervalp på fyra år borde Fen vara en lätt match, kan man tänka. Så icke. Allt som funkat på mina tidigare schäfrar bet inte på lille herrn. Jag kunde trots idog och daglig träning till exempel inte klippa klorna på honom förrän han var fyra och en halv månad (en syssla som jag känner mig ganska stolt över annars eftersom blotta åsynen av tången brukar få hundarna att kasta sig fram och slänga sig på rygg och vifta med tassarna för att få klippas först). Att sitta på kommando var också en tröstlös övning som annars brukar vara det första en liten valp lär sig. Jag började faktiskt misstänka att Fen var lite… trög. Men det är bara att inse att om någon var trög, så var det jag. Fen är i själva verket ovanligt begåvad, ibland läskigt insiktsfull. Han lär sig saker blixtsnabbt, bara man listar ut hur man skall visa honom. Jag har fått överge flera av mina beprövade metoder till förmån för strategier som jag aldrig skulle rekommendera någon annan (det här låter ju inte klokt, men är inte så hemskt som det verkar), till exempel boll efter platsliggning. Samtidigt är det mycket lärorikt och jag måste ständigt vara på min vakt så att jag inte gör misstag… Slarv från min sida har orsakat fler än ett missat poäng.

Fen har visat sig vara en fullkomlig fullträff. Han är så arbetsglad, så samarbetsvillig, så högt motiverad att jag sannerligen fått mitt lystmäte. Gizmo är lite mera loj i framtoningen så jag hoppades på en hund med mera motor. Det fick jag. När jag hade tränat och tränat och tyckte att nu var till och med jag nöjd stod Fen kvar på plan och undrade varför det redan var slut. Sådan är han fortfarande.

Vi gick förstås på valpkurs för miljöträningens skull och för att kanske lära oss något. Det var en kurs i total pinsamhet. Fen var riktigt duktig och lärde sig snart momenten. Han var definitivt en av de läraktigaste valparna, måste jag säga. Han var också den mest högljudda, ostyriga och skönsjungande av alla deltagarna. Så fort vi inte höll på med en övning skrek han så att instruktörens teoripass gick förlorade i missnöjda protester över påtvingad passivitet. Ytterst pinsamt. Eftersom han dessutom skällde på alla de andra hundarna när de kom i närheten kändes det som om vi uppfyllde alla fördomar om schäfrar som var möjligt. Men man får inte ge upp. Jag ville ha en schäfer med krut i, och då var det så här. Så småningom har Fen mognat och beter sig en aning mera civiliserat bland folk och fä, även om han varje morgon väcker mig med sin vackra melodiska basröst (han ylar när han hör mitt alarm).

Det tog lång tid för mig innan jag kunde börja träna Fen med några som helst krav på att han faktiskt skulle genomföra det jag bett om, eftersom han helt enkelt inte var mottaglig eller koncentrerad nog för regelrätta övningar. Men när den dagen kom har det inte varit någon återvändo. Han bara älskar att jobba – han tar aldrig slut!

Favoritsysselsättningen är att spåra. Han gillar också uppletande och alla sorters lydnadsövningar, och han är den första hund jag begåvats med som njuter av att gå fot .
Han kräver sin dagliga dos lydnadslekar, som vi kallar det, oavsett väder och vind.

Minns ni vintern som gick? Minns ni att det fanns kvällar då temperaturen sjönk till minus 18 grader eller kallare? Jag minns. Lite kyla är ju inget hinder för träning, åtminstone inte för en hedeforsare. På den tiden bestod Fens lekar av fot, positioner och olika störningsövningar. När jag kört honom färdigt bytte jag hund och tog ut Gizmo. Jag tittade upp i köksfönstret och såg hur Fen satt på bordet och iakttog oss. Efter en stund gick vi upp till köksdörren och fick se ett vilt mottagande på andra sidan. Medan Fen lutade sig mot glasrutan lyckades han fälla ned låset och där stod Gizmo och jag –utelåsta i arton graders kyla. Inte en chans att Fen skulle fälla upp låset igen. Nycklarna låg gäckande på köksbordet inne i värmen. Icke misströsta – av någon anledning hade jag bilnycklarna i fickan och med dem fanns även nyckeln till hänglåset till förrådet. Därifrån kunde jag bakvägen komma in i huset. Men låset var fruset och lite trögt trots försök till handuppvärmning, så jag vred om ordentligt. Och nyckeln gick av jämns med låsspringan… Jag fick ringa mina föräldrar som bor nästan en timmes bilfärd bort. De har min extranyckel. De var inte hemma. Då fick jag ringa min bror, be honom åka och hämta nyckeln och sedan komma till mig. Även om jag ofta lämnat Fen hade han alltid varit med Gizmo och jag ville inte åka ifrån honom när han var i ett sådant uppspelt tillstånd därinne (en del av möblemanget hade fått nya placeringar och min amaryllis som stod i fönstret repade sig aldrig). Gizmo och jag trampade runt i snön för att hålla värmen tills min snälla bror dök upp och släppte in oss. Sedan dess ser jag till att alltid ha en plan B när Fen är ensam i huset…

I somras debuterade vi på tävlingsbanan. Jag anmälde mig till två lydnadsklass ett för att gardera mig. Det gick faktiskt bra och vi blev uppflyttade på första försöket. Den andra tävlingen tyckte jag ändå kunde vara nyttig för det var ett stort arrangemang med alla klasser pågående samtidigt, och jag skulle ändå dit med Gizmo. När vi klarade den också fick jag storhetsvansinne och gick tvärtemot mina egna principer (jag anser att ettan är en klass man bör lämna så fort man bara nånsin kan eftersom det är så mycket som kan gå fel vid platsliggningen bland många orutinerade hundar) och efteranmälde mig till en lokal tävling. Tro det eller ej, inom en månad och tre tävlingar kammade Fen hem LP1! Efter helgens övningar är han också uppflyttad till lägre klass spår. Det är otroligt roligt att få visa upp den här underbara hunden, som visserligen inte är helt förutsägbar men då han vill uträttar fantastiskt snygga moment. Jag hoppas på en lång och rolig tävlingskarriär med Fen!
Annars är Fen en vanlig glad schäfer som tar livet med en klackspark. Han följer med till jobbet varje dag och för övrigt i stort sett över allt jag beger mig. Simning är skojigt, utom för matte om hon står i vägen. Han älskar barn och är jättegullig ihop med dem. Han är också stormförtjust i att cykla, helst länge och fort. Dessutom har han flera gånger fått dra en sacko-vagn och då går det undan. Sedan en månad tillbaka är Fen också med mig på SBK’s allmänlydnadsinstruktörsutbildning som jag går i Uddevalla. Han klarade Allmänlydnadspasset galant till min stora förvåning. Det känns som om jag kommer att lära mig massor, inte bara av lärarna…

Vi har förstås en hel del att jobba på för att få till det men vi har inte bråttom. Nu i höst och vinter skall vi bara leka och lattja och till våren planerar jag att fortsätta tävla. Förmodligen blir det fler uppdateringar i framtiden, så till dess önskar jag och vovvarna alla läsare fortsatt härlig samvaro med era fyrfota vänner!

 

Gonzo – En bästa vän.

Hur sätter man ord på en vänskap så stor att man aldrig vill bli av med den?

Jag gör ett försök.

Gonzan kom till mig (Pernilla) och Sippi (Hedeforsens Ånni) när han precis blivit tio veckor. Min dåvarande sambo valde att ha honom som hennes men när detta inte funkade och jag tog över utvecklades något utöver det vanliga. Vi fick en fantastisk kontakt och jag provade att göra saker som jag ”missat” med Sippi. Detta lyckades stort! Ganska fort fick jag en kille som jämt sökte kontakt. (Nästan lite för mycket, haha) En kille som trots en hare framför nosen aldrig skulle lämna min sida. Nästan precis det man söker i en partner. Redo, tillgänglig och kärleksfull.

Gonzo som jag kanske framställt i de föregående meningarna är inte bara en vandrande björn. Han har en enorm energi. Brinner för att lära sig nya saker och måste få utvecklas. Man får ta sig tid till träningen. Sansat och fint. Gör om – gör rätt, vårat ordspråk. Han klickar fort och älskar när man berömmer honom. Man kan nästan skymta ett leende i hans kroppsspråk. Han är ju snygg också, måste jag säga. Han har en liten vit strimma på bröstet till och med. Jättefina kanel – röda ögon som borrar sig in i själen.

När det gäller träning har det blivit en hel del lydnad. Allt från vardagslydnad till lite tuffare. Han kan grundmomenten och självklart kan de filas till lite, men är det inte så hela livet? 🙂 Favorit momentet är ju självklart uppletande. Han är snabb och brinner för det. Det är precis här man kan se hans lycka, när han gjort rätt, precis vid belöningen som ibland bara är bus och lek utan leksak. Precis lika lycklig! (Dock älskar han bollar, inte för att det blir för mycket, han lämnar de gladeligen, dock lite svårare med kampstockar då han älskar kampen och buset därtill). Hursom så är Gonzo verkligen hunden jag sökt efter. Allt har skapats fram av en underbar relation! Han gjorde ett fint MH och jag visste nästan exakt hur han skulle vara, precis efter mina önskemål. Och så klart, alla är ju individuella i vad man vill ha i kopplet. Jag vill ha någon jag finner mig trygg med, någon som är trygg med mig, någon som ser på en frågande och lyssnar fint. Jag vill ha en med mycket motor och brinnande vilja till att lära, ja. Precis som denna fine Gonzo. Inte nog med att min och Gonzo´s relation gjort mig gladutan även honom. Den har även gett mig och Sippi mycket. Jag har insett att det går att skapa en kontakt att lita på. Redan första veckan Gonzo bodde härhemma växte Sippi något enormt. Självklart är det mycket kvar i min och Sippans relation att jobba på, det kommer jag ger mig inte. Man lär sig på sina misstag, ett  exempel är när jag jämför de båda hundarna. Även om de har samma mamma så har de så olika egenskaper. Det är inte bara mina hundar  som växer både i storlek och i huvudet, jag som människa växer också. Hundarna bringar ett fint intresse och ansvar. Och trots min ringa ålder (24) Så tycker jag att jag lyckas rätt fint!

Tillbaka till den svarta, Gonzo. Visst, Gonzo är inte så gammal än och har mycket kvar att gå  igenom, men jag kan ändå tycka att han har de flesta bitar på plats. Han bryr sig inte om andra hundar eller djur överhuvudtaget. Leka med flocken passar honom bäst. Är glad i människor, har en fin passivitet hemma och kan redan en hel del moment som sagt. Han älskar även att bada vilket är underbart! Han simmar som en fisk och det är perfekt eftersom vi bor nära en sjö och somrarna är varma!

Sedan är det ju såhär att Gonzo är en foderhund och som de flesta vet så har man dem en period under deras uppväxt och sedan drar de iväg på andra äventyr. Jag har varit medveten om detta från första början, precis som med Sippi som nu är avelstik och snart står med fullt av valpar på kenneln. Dock visste jag att Gonzo skulle bli en kanonhund när jag började träna honom. Jag är glad för både hans och min skull för det vi uppnått. Nu är det såhär att Gonzo och två av hans syskon skall prov – tränas inför polisyrket och se vad som sker. Jag tvivlar inte på att Gonzan klarar av det. Jag tvivlar inte heller på att vi hade kunnat gå hur långt som helst om det så skulle vara.

Jag har fått äran att känna på vilken relation man kan uppnå med en hund, en riktig ”bästavän – relation” och jag är lycklig för detta, Gonzan har fått en fin start i livet och jag önskar honom all lycka de kommande åren också.

Om han inte redan är, så kommer han bli en kanonhund!

Pernilla.

Början på ett hundliv.

Sten och Hedeforsens IaHej. För er som inte har mött mig heter jag Sten Skogli och bor i Sandefjord i Norge. Jag är utbildad instruktör och IPO figurant( ny sådan). Aktiv i brukshundsporten sedan 12 år. Så hund är ingen hobby längre det har blivit en livsstil. Mitt intresse för hund och djur började redan som grabb. Men mitt första djur var inte en hund utan ett får som följde mig överallt när jag var hos morfar och mormor. (Nästan som Emil och griseknoen…..). Så fick jag min första hund när jag var 11 år, kan väl säga att det var en konstig skapning . Lite blandning mellan en tax och Norsk lundehund . Vit var den också. Men tyvärr blev den påkörd av en bil. Efter det blev det att slåss med grannens hund som var en labrador retriever. Som ni vet är det ju en apporterande ras. Fanskapet trodde jag var apportbukken varje gång jag skulle hälsa på min kompis. Jag var tvungen att stå och klia mig i huvudet för att avleda ”Kim” som han hette, så han inte sku apportere mig. Det lade väl grunden til mitt intresse för hund. Konstig men så är det!

 Efter 10 år i Stockholm där jag inte kunde ha hund pga jobb och arbetstider flyttade jag tillbaka till Norge och köpte min första ”riktiga” hund…som blev en Schäfer från utställningslinjer. Hon blev tränad till ledarhund.Sedan var jag innom servicehund miljöet. Zantii hette tiken hon blev en jättelugn hund. En bra förstagångs hund. Tyvärr hade hon grav HD med pålagringar. Så hon blev bara 3,5 år. Efter det kom en garantihund som väckte mitt intresse för brukset med ännu värre greier hängande på släp . Efter några varv med uppfödaren fick jag till slut en annan hund från en annan uppfödare .. . Dennis som han hette kom till mig 2004 och vi satte igång att träna. Vi  tränade upp oss till elitspår och högre i sök. Framtiden såg lovande ut tills en dag då vi var och tränade sök och han kom haltande på 3 ben. Efter några månader med rehab, fram och tillbaks från olika veterinärer där man inte hittade någonting fann så min nuvarande veterinär en skada/innsnevring på ryggmärjen. Tyvärr blev det inte bättre. Vår karriär inom brukset var slut där för denna gång. Dennis kunde inte tävla mer men blev istället en familjehund hos ett äldre par som står mig nära. Dennis har det bra idag. Ned i källaren och åter igen att hämta motivation för att fortsätta med hund. Denna gång bestämde jag mig för att kolla upp uppfödarna rejält . Så blev det till att jaga en riktig uppfödare som avlade brukshundar med mentalitet och hälsa som spader ess och denna gång ville jag ha en ”bruksschäfer” från Sverige. Så skulle det vara och så blev det!! Efter många timmar kom jag att se ”Hedeforsens Harras” på nätet. I och med detta hittade jag också Reino och Elisabet på Hedeforsens kennel. Följande avsnitt er lite svårt att formulera män ska prova så godt det går

Hedeforsens Öyvin (Arak)  Hedeforsens Öjvin (Arak)
kom till mig februari/mars- 09 och blev husets ”terrorist” . En rejäl och busig valp. Här hade jag fått mycket hund för pengarna visade det sig. Arak hade jag med mig överallt. Han fick vara vara med på all miljö-träning som Zantii varit med på. Men sku inte avprogrammeras. Tåg, verkstad, buss, affärer, på stan, byggplatser,och flygresor – ja, i stort sätt var han med överallt. Han var inte berörd av något. Han kollade upp det som var att kolla upp.Mycket miljöstark. Inget fel på hans nyfikenhet och mentala styrka visade det sig!Vi började att spårträna där han visade fina egenskaper. Provade lite sök för att kolla minnesbilder och det funkade jättebra. Tiden gick och vi tränade bruks med fin framgång. Lydnaden kom på plats, spåret och uppletandet funkade fint tills jag en dag märkte att vi inte var helt på samma ”planet” . Vi var på väg åt var sitt håll. Eftersom jag är rätt så ofta nere på Hedeforsen blev Arak ”kollad upp” från nosen till svansen. En tuff temperamentsfull kille . Efter några månader med funderingar kom jag fram till att vår kemi inte passade ihop. Så ett byte/salg var ett faktum. Att välja rätt.
Funderingar…. En schäfer till?? Eller en BC ? Tankarna snurrar runt i skallen. Hva skal man välja? Eftersom jag rekommenderat Hedeforsens kennel till en tjejkompis från Norge så skulle hon få köpa en hane från I -kullen vid namn Irax. Vi åkte ner nästan varje helg för att följa hennes valp. Jag ville ha en hane från samme kull men det blev inte så. ”Varför vill du inte ha en tik ?” frågade Elisabeth. Hmm…. Jag och en tik. Njaaa. Var inte helt säker. Men det Elisabeth och Reino inte visste var att jag redan gillade en liten grå tik i kullen. Problemet var att den skulle vara på foder. Tiden gick och jag fikk följe Ia´s uppväkst i valpelådan. Är det rätt kemi tänkte jag.Jag gillade henne så mycket. För att göra en lång historia kort var det nogra misforstånd på vägen. Men iallafall så fick jag köpa Ia av Reino och Elisabeth . På vägen hem kände jag att detta var rätt. Jag kände att det var bra jag valde en tik för då har jag inget att jämföra med.( Som kan vara svårt att låta bli….) Ia är en liten tik med mycket energi. Som jag kan se det så lugnar hon seg ner oxo, som är ett plus för mig. Hon är mycket kontaktsökande. Nyfiken och fin minnesbild samtidig som hon är en bestämd liten tik. Ia har redan lärt sig att byta boll inne hos matte. Ia möter sin kullbror Irax ofta. Han bor sammen med hundkompisen Mike och matte Linda. Mike är en väldig snäll grabb.Bra med valparna men vet vart gränsen skal sättas. När Ia inte får vara ifred från den busiga Irax kliver Mike in och håller han borta från Ia. Så da är det bare att seja takk til Hedeforsen kennel. Tack Reino och Elisabet för all hjälp jag har fått. Tålamod har det visat sig att Ni två har med era valpe/hundeköpare.

Vi ses på lägret !
Sten

1 2 3 7