Sortera nyheterna
Arkiv

Månadens profil

Förord

Det har alltid varit naturligt för mig, att ha djur omkring mig. Många oplanerade, ”fula”, oroliga, fina och rädda m.m, men har försökt ta hand om dom.
Alla har de ett värde och berikar, de är levande, kännande, varelser, och ska behandlas därefter. Det finns de mest underbara historier om hur djur, stora och små, som hjältemodigt skyddat och hjälpt människor på olika sätt, offentligt och i det tysta.
Det är även vetenskapligt bevisat, deras positiva inverkan på oss. Som sagt, jag har haft många djur, däribland flera fina schäfrar.

Här några rader om en fantastisk vän.
                                         Anita

En liten berättelse om min käre Ragge       

Ragge


Från dagboksant, tankar och minnen

Jag älskar och värnar, om alla djur.
Men du är med mig jämt. Både i bilen,
när vi är ute på äventyr, och hemma.
Jag pratar, skrattar, och krusar dig
hela tiden, vi har en ständigt dialog,
du svarar på ditt språk och förstår precis.

När jag i ljuset från fönstret i bagageluckan,
ser din vaksamma och praktfulla
siluett när du ligger och tittar på mig, och
lägger ditt stora huvud på sned i samförstånd
är du bedårande.

Jag får ibland blickar från dig, som om du
tänkte; ”klarar hon sig nu, en stund tro?”.
Ja, du piggar verkligen upp, du har tröstat och
hjälpt mig genom så mycket.

 

Du är trygg i dig själv, och känner av alla stämningar, och är hela tiden uppmärksam om att allt är ok med. Orädd, stor vaktinstinkt, snäll m.m, en sann, pålitlig vän som aldrig sviker, jag saknar ord.
Du har ett långt, högre värde, än de flesta människor, dessutom gör du också nästan alltid som jag säger. – Men det är en fröjd att se dig i aktion.
Mycke egen vilja, kraftfull, urstark, snabb och lekfull. Du ”fäller” det mesta i din väg när du är på det humöret, men också lugn, klok och lättlärd.

När det väkt ditt intresse för din attityd är alltid; ”kan och vet bäst själv”, och du är alltid lika ”mallig”, när det är en tik i närheten då går det knappt att prata med dig. Men jag vet att du älskar mig och är kärvänlig mot allt och alla, även de gamla på äldreboendet och dina katter Sillen och Bakelsen. – Men du är också på din vakt.
Ja du Ragge, det finns mycke att säga om dig, många upplevelser och upptåg, men även tillgivenhet kärlek, visdom och torkade tårar. Du är verkligen speciell.

Din hållning är stolt, högburet huvud, kraftig nacke och kropp. Du rör dig så lätt, inga ledproblem, fysisk stark och psykiskt stabil. Det finns stunder då du ger ett mäktigt intryck, och alltid med öronen i lystringsposition. Du är en ståtlig schäfer, som fått mycket beröm och alltid väcker uppmärksamhet. En riktig tuffing som inger respekt vilket passar mig perfekt.

Överdomaren och hans team som testade din mentala och fysiska potential, bedömde att du var oerfaren, men kunde gå hur långt som helst, inom rätt område och under rätt ledning.
Tänk, så kom du till mig, vilken lycka!

Så för mig är det en självklarhet, att du min bäste vän får njuta av massage, bra mat och övrig omvårdnad osv, och att du får utlopp för din omätliga energi, spåra som du älskar bl.a, men även få lugn och ro om du ska må bra. Genom att med glädje dra in på egna behov, tid, livsstil, prylar m.m. – Men, omgivningen uppfattar dig ibland som en aning högljudd, klumpig och lite stökig, det tycker inte jag. Det märkliga är att människan kan bete sig hur som helst och vara störande, det är ofta ok, men t.ex en hund som vaktar är förfärligt för vissa. Ja, sådan är verkligheten (ingen är felfri, fastän de flesta tror att dom är det).

Du kom till oss som valp, och fick av olika anledningar inte alltid den viktiga, lugna, och konsekventa ledning som du och alla djur förtjänar.

Alltså var du tvungen att mest ”fostra” dig själv, vilket jag tycker du lyckats med ganska bra. Men jag känner ändå en sorg över att inte kunnat vara med mer och leda dig, som jag önskat.
Jag vet iallafall att jag gör mitt allra bästa, för att du ska må bra och få stimulans i livet, så när jag hör dina lugna rogivande andetag på kvällen, får jag vara nöjd.
Du förgyller mina dagar med äkta kärlek, så måtte jag få ha dig hos mig länge, den tid jag har, när mina nära och kära har sitt och inte har tid.

Jag älskar dig! – Din matte

Onsdag den 23-3-2016

Det ofattbara har hänt! Min ständige följeslagare finns inte längre……..

Att för mig sätta ord på den totala tomhet, och förtvivlan jag känner, går inte. Du var en kämpe in i det sista och ville skona mig, genom att inte visa hur dåligt du mådde.
Tårarna har tagit slut, men kvar finns ett pärlband av alla våra fina stunder, och min tacksamhet är stor över den tid vi fick.

Minnen, du också tar med dig, när du nu springer runt på evighetens ängar, glad och stark, omgiven av vänner som älskar dig. Du kommer alltid finnas med mig, ända till vi en gång möts igen.

Saknar dig
Din matte

 

Men tänk vad lite man vet

För jag har en stark känsla av att du min älskade vän, med din omtanke om att jag inte skulle vara ensam. På sätt och vis, är delaktig i att jag nu har en något oplanerad men välkommen vuxen schäferhane, som akut behövde ett nytt hem, ”samma dag?”!

Som nu självsäker ligger i Ragges bädd och hälsar mig god morgon, med undrande tillitsfulla ögon och viftande svans och sen
hoppar upp i min säng och delar en frukt                  

Hedeforsens (Janos ) Elvis

med mig. Du betyder redan
mer än jag trodde var möjligt. Så
min spontana tanke blir;
du kan vara helt lugn”.

En ny vän, en ny historia.
Anita

(P.S; trots tidigare kärleksfull
ägare kan problem uppstå.)

MINA TANKAR!

Alla djur har en ärlighet och renhet jag saknar hos människan, så att föra deras tysta talan är viktigt.
Dessa våra vänner, då de blir rätt behandlade ger så otroligt mycket tillbaka. – Men, de är inga leksaker som tex barn ska tjata sig till och oansvariga vuxna bara ge efter, för att roa sig en tid och sedan när det inte passar längre (i många fall) bara slängas ut och överges.
Hur tänker man då? Tar man hand om ett djur och problem uppstår, oavsett vad, är det inte bara att lämna bort det och tro att allt löser sig. Även om det ibland kan fungera och vara nödvändigt, så går oftast det vilsna, stackars djuret en oviss och sorglig framtid till mötes På grund av människans bekvämlighet, istället för att ta sitt ansvar och avsluta vänskapen på ett värdigt sätt. (Är nätet till exempel framtidens lösning på obekväma familjemedlemmar)?

Det är ett stort ansvar att skaffa ett djur, det fodras både tid, omtanke, intresse, arbete och pengar under lång tid, om det ska fungera. Det är heller inte djurens fel, om de inte kan uppföra sig, de blir som de blir behandlade. Men det är alltid ”dom” som får betala när något går snett.

Det finns tyvärr redan allt för många typer som inte förtjänar att äga eller ha med djur att göra, och hur vissa ynkliga kräk finner njutning i att medvetet plåga och pina oskyldiga djur, stora och små, som inte kan försvara sig och inte gjort något ont, är fullständigt avskyvärt!

Sluta med dessa sadistiska handlingar, och sök hjälp, sjukare kan man nämligen inte bli!! Ni har allt att vinna.

Detta gäller alla ansvariga som utsätter djur för plågsamt lidande, misskötsel och hjärtlös hantering. T,ex; hemska djurtransporter, cirkusar och drogade djur som i olika sammanhang ska visas upp för pengar eller nöjes skull. Stressande nöjesjakt och alla stackars djur, som får tillbringa sina liv i för små utrymmen, o.s.v,  o.s.v… i all oändlighet!

Hur orkar man se detta? Och var finns empatin i dessa situationer?
Den fantastiska lilla människan…!

Men, dessa små fega individer lär få betala, på ett eller annat sätt, förr eller senare, och få vad de förtjänar. Så alla djur blir bara värdefullare i denna vår allt mer kaotiska värld, där människan står för det mesta eländet, och där pengar, makt och egen vinning blir allt viktigare!

Ja, det finns gott om giriga, ondsinta, små, falska och avundsjuka människor och som även är bra på att framhålla sig själva. – Som utan grund finner nöje och tillfredsställelse i att åsamka både människor och djur lidande för att dölja egna svagheter, och som själva har mycket att stå till svars för.

Men som sagt; ”rättvisan kommer alltid ikapp” – Naturens lagar. Stackars satar, ta åt sig den, som ta åt sig bör!

MEN, – DET FINNS OÄNDLIGT MÅNGA GODHJÄRTANDE, GENERÖSA OCH FANTASTISKA UNDANTAG. Människor som verkligen bryr sig, och värnar om allt, levande; människor, djur och natur.

HEDER ÅT DOM, OCH ÄVEN DE, SOM ÄNDRAR SITT BETEENDE!             Anita

Fenris på upptäcksfärdLyckan är en egen valp – eller hur? Valpar är ju underbara, men de kräver också en hel del hårt arbete och massor av tid och engagemang för att växa upp till välfungerande vuxna hundar, kanske avsedda för särskilda uppgifter i samhällets tjänst eller för tävlingsarbete. Faktum är att det är ganska jobbigt att ha en valp hemma. Det må var som det vill med den saken. När jag hörde att Elisabeth och Reino skulle använda Vargfjells Calle på Qeya visste jag att jag måste ha en valp från den kombinationen.

Jag var ju tvungen att lämna ifrån mig Aragorn, Hedeforsens Axxe, som jag haft som fodervalp (och som trogna läsare känner som en företagsam och hemskt charmig liten gynnare), och även om detta äventyr satt sina spår i både dörrkarmar och soffdynor var jag inte avskräckt från att ta hem ännu en hedeforsare.

Läsarna kanske minns att jag har en norskfödd hanhund som heter Kido’s Gizmo (korad, BSL1, uppflyttad till högre klass spår och till lydnadsklass elit). Hans far Cizmo var kullbror med Calle, så kombinationen Calle-Qeya skulle ge mig en valp som var kusin till Gizmo och hade Aragorn som morbror – en blandning av mina två favoritvovvar, alltså.

Jag ringde Elisabeth och tingade en hanvalp. Bara den inte är svart, sa jag. Det var med spänd förväntan jag tog emot informationen om de nyfödda valparna – två hanvalpar, och en skulle bli min! Men. De var båda svarta. Jag blev väldigt besviken. Eftersom jag tycker svarta schäfrar med ljusa ögon ser lömska ut ville jag inte ha en sån, men så var det ju kombinationen och det kunde inte hjälpas. Elisabeth lovade att valpen skulle få mörka, vackra ögon, så jag beslöt mig för att gilla läget. Säkert skulle jag inte kunna motstå den när den väl var min, tänkte jag.

Emellertid visade det sig inom några veckor att valparna kanske inte skulle bli helsvarta ändå. Sakta med säkert sprack tassarna upp i brunt, det dök upp bruna fläckar på bröstet och en brun liten haklapp. Problemet var att de två hanvalparna var identiska. De såg exakt likadana ut och betedde sig i mina ögon precis likadant. Alla syrrorna som var en blandning av olika färger och personligheter var lätta att urskilja, men vilken som skulle bli Fen och vilken som skulle bli Fajt kunde jag inte avgöra. Jag vet inte hur många gånger jag satt hos valparna och försökte bestämma vilken som skulle åka med mig hem när den dagen kom, en dag som närmade sig snabbt. När jag väl beslöt mig var det dock inte något särskilt som skilde Fen från Fajt utan jag bara kände att det var den valpen jag skulle välja.

Och så blev det. Med den lille valpen i knät i bilen hem visste jag inte om jag grät mest för att jag lämnat Aragorn vid samma tillfälle eller för att Fenris var så rörande söt – och min. Det var nog lite av båda.

Som min tredje schäfervalp på fyra år borde Fen vara en lätt match, kan man tänka. Så icke. Allt som funkat på mina tidigare schäfrar bet inte på lille herrn. Jag kunde trots idog och daglig träning till exempel inte klippa klorna på honom förrän han var fyra och en halv månad (en syssla som jag känner mig ganska stolt över annars eftersom blotta åsynen av tången brukar få hundarna att kasta sig fram och slänga sig på rygg och vifta med tassarna för att få klippas först). Att sitta på kommando var också en tröstlös övning som annars brukar vara det första en liten valp lär sig. Jag började faktiskt misstänka att Fen var lite… trög. Men det är bara att inse att om någon var trög, så var det jag. Fen är i själva verket ovanligt begåvad, ibland läskigt insiktsfull. Han lär sig saker blixtsnabbt, bara man listar ut hur man skall visa honom. Jag har fått överge flera av mina beprövade metoder till förmån för strategier som jag aldrig skulle rekommendera någon annan (det här låter ju inte klokt, men är inte så hemskt som det verkar), till exempel boll efter platsliggning. Samtidigt är det mycket lärorikt och jag måste ständigt vara på min vakt så att jag inte gör misstag… Slarv från min sida har orsakat fler än ett missat poäng.

Fen har visat sig vara en fullkomlig fullträff. Han är så arbetsglad, så samarbetsvillig, så högt motiverad att jag sannerligen fått mitt lystmäte. Gizmo är lite mera loj i framtoningen så jag hoppades på en hund med mera motor. Det fick jag. När jag hade tränat och tränat och tyckte att nu var till och med jag nöjd stod Fen kvar på plan och undrade varför det redan var slut. Sådan är han fortfarande.

Vi gick förstås på valpkurs för miljöträningens skull och för att kanske lära oss något. Det var en kurs i total pinsamhet. Fen var riktigt duktig och lärde sig snart momenten. Han var definitivt en av de läraktigaste valparna, måste jag säga. Han var också den mest högljudda, ostyriga och skönsjungande av alla deltagarna. Så fort vi inte höll på med en övning skrek han så att instruktörens teoripass gick förlorade i missnöjda protester över påtvingad passivitet. Ytterst pinsamt. Eftersom han dessutom skällde på alla de andra hundarna när de kom i närheten kändes det som om vi uppfyllde alla fördomar om schäfrar som var möjligt. Men man får inte ge upp. Jag ville ha en schäfer med krut i, och då var det så här. Så småningom har Fen mognat och beter sig en aning mera civiliserat bland folk och fä, även om han varje morgon väcker mig med sin vackra melodiska basröst (han ylar när han hör mitt alarm).

Det tog lång tid för mig innan jag kunde börja träna Fen med några som helst krav på att han faktiskt skulle genomföra det jag bett om, eftersom han helt enkelt inte var mottaglig eller koncentrerad nog för regelrätta övningar. Men när den dagen kom har det inte varit någon återvändo. Han bara älskar att jobba – han tar aldrig slut!

Favoritsysselsättningen är att spåra. Han gillar också uppletande och alla sorters lydnadsövningar, och han är den första hund jag begåvats med som njuter av att gå fot .
Han kräver sin dagliga dos lydnadslekar, som vi kallar det, oavsett väder och vind.

Minns ni vintern som gick? Minns ni att det fanns kvällar då temperaturen sjönk till minus 18 grader eller kallare? Jag minns. Lite kyla är ju inget hinder för träning, åtminstone inte för en hedeforsare. På den tiden bestod Fens lekar av fot, positioner och olika störningsövningar. När jag kört honom färdigt bytte jag hund och tog ut Gizmo. Jag tittade upp i köksfönstret och såg hur Fen satt på bordet och iakttog oss. Efter en stund gick vi upp till köksdörren och fick se ett vilt mottagande på andra sidan. Medan Fen lutade sig mot glasrutan lyckades han fälla ned låset och där stod Gizmo och jag –utelåsta i arton graders kyla. Inte en chans att Fen skulle fälla upp låset igen. Nycklarna låg gäckande på köksbordet inne i värmen. Icke misströsta – av någon anledning hade jag bilnycklarna i fickan och med dem fanns även nyckeln till hänglåset till förrådet. Därifrån kunde jag bakvägen komma in i huset. Men låset var fruset och lite trögt trots försök till handuppvärmning, så jag vred om ordentligt. Och nyckeln gick av jämns med låsspringan… Jag fick ringa mina föräldrar som bor nästan en timmes bilfärd bort. De har min extranyckel. De var inte hemma. Då fick jag ringa min bror, be honom åka och hämta nyckeln och sedan komma till mig. Även om jag ofta lämnat Fen hade han alltid varit med Gizmo och jag ville inte åka ifrån honom när han var i ett sådant uppspelt tillstånd därinne (en del av möblemanget hade fått nya placeringar och min amaryllis som stod i fönstret repade sig aldrig). Gizmo och jag trampade runt i snön för att hålla värmen tills min snälla bror dök upp och släppte in oss. Sedan dess ser jag till att alltid ha en plan B när Fen är ensam i huset…

I somras debuterade vi på tävlingsbanan. Jag anmälde mig till två lydnadsklass ett för att gardera mig. Det gick faktiskt bra och vi blev uppflyttade på första försöket. Den andra tävlingen tyckte jag ändå kunde vara nyttig för det var ett stort arrangemang med alla klasser pågående samtidigt, och jag skulle ändå dit med Gizmo. När vi klarade den också fick jag storhetsvansinne och gick tvärtemot mina egna principer (jag anser att ettan är en klass man bör lämna så fort man bara nånsin kan eftersom det är så mycket som kan gå fel vid platsliggningen bland många orutinerade hundar) och efteranmälde mig till en lokal tävling. Tro det eller ej, inom en månad och tre tävlingar kammade Fen hem LP1! Efter helgens övningar är han också uppflyttad till lägre klass spår. Det är otroligt roligt att få visa upp den här underbara hunden, som visserligen inte är helt förutsägbar men då han vill uträttar fantastiskt snygga moment. Jag hoppas på en lång och rolig tävlingskarriär med Fen!
Annars är Fen en vanlig glad schäfer som tar livet med en klackspark. Han följer med till jobbet varje dag och för övrigt i stort sett över allt jag beger mig. Simning är skojigt, utom för matte om hon står i vägen. Han älskar barn och är jättegullig ihop med dem. Han är också stormförtjust i att cykla, helst länge och fort. Dessutom har han flera gånger fått dra en sacko-vagn och då går det undan. Sedan en månad tillbaka är Fen också med mig på SBK’s allmänlydnadsinstruktörsutbildning som jag går i Uddevalla. Han klarade Allmänlydnadspasset galant till min stora förvåning. Det känns som om jag kommer att lära mig massor, inte bara av lärarna…

Vi har förstås en hel del att jobba på för att få till det men vi har inte bråttom. Nu i höst och vinter skall vi bara leka och lattja och till våren planerar jag att fortsätta tävla. Förmodligen blir det fler uppdateringar i framtiden, så till dess önskar jag och vovvarna alla läsare fortsatt härlig samvaro med era fyrfota vänner!

 

Gonzo – En bästa vän.

Hur sätter man ord på en vänskap så stor att man aldrig vill bli av med den?

Jag gör ett försök.

Gonzan kom till mig (Pernilla) och Sippi (Hedeforsens Ånni) när han precis blivit tio veckor. Min dåvarande sambo valde att ha honom som hennes men när detta inte funkade och jag tog över utvecklades något utöver det vanliga. Vi fick en fantastisk kontakt och jag provade att göra saker som jag “missat” med Sippi. Detta lyckades stort! Ganska fort fick jag en kille som jämt sökte kontakt. (Nästan lite för mycket, haha) En kille som trots en hare framför nosen aldrig skulle lämna min sida. Nästan precis det man söker i en partner. Redo, tillgänglig och kärleksfull.

Gonzo som jag kanske framställt i de föregående meningarna är inte bara en vandrande björn. Han har en enorm energi. Brinner för att lära sig nya saker och måste få utvecklas. Man får ta sig tid till träningen. Sansat och fint. Gör om – gör rätt, vårat ordspråk. Han klickar fort och älskar när man berömmer honom. Man kan nästan skymta ett leende i hans kroppsspråk. Han är ju snygg också, måste jag säga. Han har en liten vit strimma på bröstet till och med. Jättefina kanel – röda ögon som borrar sig in i själen.

När det gäller träning har det blivit en hel del lydnad. Allt från vardagslydnad till lite tuffare. Han kan grundmomenten och självklart kan de filas till lite, men är det inte så hela livet? 🙂 Favorit momentet är ju självklart uppletande. Han är snabb och brinner för det. Det är precis här man kan se hans lycka, när han gjort rätt, precis vid belöningen som ibland bara är bus och lek utan leksak. Precis lika lycklig! (Dock älskar han bollar, inte för att det blir för mycket, han lämnar de gladeligen, dock lite svårare med kampstockar då han älskar kampen och buset därtill). Hursom så är Gonzo verkligen hunden jag sökt efter. Allt har skapats fram av en underbar relation! Han gjorde ett fint MH och jag visste nästan exakt hur han skulle vara, precis efter mina önskemål. Och så klart, alla är ju individuella i vad man vill ha i kopplet. Jag vill ha någon jag finner mig trygg med, någon som är trygg med mig, någon som ser på en frågande och lyssnar fint. Jag vill ha en med mycket motor och brinnande vilja till att lära, ja. Precis som denna fine Gonzo. Inte nog med att min och Gonzo´s relation gjort mig gladutan även honom. Den har även gett mig och Sippi mycket. Jag har insett att det går att skapa en kontakt att lita på. Redan första veckan Gonzo bodde härhemma växte Sippi något enormt. Självklart är det mycket kvar i min och Sippans relation att jobba på, det kommer jag ger mig inte. Man lär sig på sina misstag, ett  exempel är när jag jämför de båda hundarna. Även om de har samma mamma så har de så olika egenskaper. Det är inte bara mina hundar  som växer både i storlek och i huvudet, jag som människa växer också. Hundarna bringar ett fint intresse och ansvar. Och trots min ringa ålder (24) Så tycker jag att jag lyckas rätt fint!

Tillbaka till den svarta, Gonzo. Visst, Gonzo är inte så gammal än och har mycket kvar att gå  igenom, men jag kan ändå tycka att han har de flesta bitar på plats. Han bryr sig inte om andra hundar eller djur överhuvudtaget. Leka med flocken passar honom bäst. Är glad i människor, har en fin passivitet hemma och kan redan en hel del moment som sagt. Han älskar även att bada vilket är underbart! Han simmar som en fisk och det är perfekt eftersom vi bor nära en sjö och somrarna är varma!

Sedan är det ju såhär att Gonzo är en foderhund och som de flesta vet så har man dem en period under deras uppväxt och sedan drar de iväg på andra äventyr. Jag har varit medveten om detta från första början, precis som med Sippi som nu är avelstik och snart står med fullt av valpar på kenneln. Dock visste jag att Gonzo skulle bli en kanonhund när jag började träna honom. Jag är glad för både hans och min skull för det vi uppnått. Nu är det såhär att Gonzo och två av hans syskon skall prov – tränas inför polisyrket och se vad som sker. Jag tvivlar inte på att Gonzan klarar av det. Jag tvivlar inte heller på att vi hade kunnat gå hur långt som helst om det så skulle vara.

Jag har fått äran att känna på vilken relation man kan uppnå med en hund, en riktig “bästavän – relation” och jag är lycklig för detta, Gonzan har fått en fin start i livet och jag önskar honom all lycka de kommande åren också.

Om han inte redan är, så kommer han bli en kanonhund!

Pernilla.

1 2 3 8