Sortera nyheterna
Arkiv

F-kullen 2010

Fenris på upptäcksfärdLyckan är en egen valp – eller hur? Valpar är ju underbara, men de kräver också en hel del hårt arbete och massor av tid och engagemang för att växa upp till välfungerande vuxna hundar, kanske avsedda för särskilda uppgifter i samhällets tjänst eller för tävlingsarbete. Faktum är att det är ganska jobbigt att ha en valp hemma. Det må var som det vill med den saken. När jag hörde att Elisabeth och Reino skulle använda Vargfjells Calle på Qeya visste jag att jag måste ha en valp från den kombinationen.

Jag var ju tvungen att lämna ifrån mig Aragorn, Hedeforsens Axxe, som jag haft som fodervalp (och som trogna läsare känner som en företagsam och hemskt charmig liten gynnare), och även om detta äventyr satt sina spår i både dörrkarmar och soffdynor var jag inte avskräckt från att ta hem ännu en hedeforsare.

Läsarna kanske minns att jag har en norskfödd hanhund som heter Kido’s Gizmo (korad, BSL1, uppflyttad till högre klass spår och till lydnadsklass elit). Hans far Cizmo var kullbror med Calle, så kombinationen Calle-Qeya skulle ge mig en valp som var kusin till Gizmo och hade Aragorn som morbror – en blandning av mina två favoritvovvar, alltså.

Jag ringde Elisabeth och tingade en hanvalp. Bara den inte är svart, sa jag. Det var med spänd förväntan jag tog emot informationen om de nyfödda valparna – två hanvalpar, och en skulle bli min! Men. De var båda svarta. Jag blev väldigt besviken. Eftersom jag tycker svarta schäfrar med ljusa ögon ser lömska ut ville jag inte ha en sån, men så var det ju kombinationen och det kunde inte hjälpas. Elisabeth lovade att valpen skulle få mörka, vackra ögon, så jag beslöt mig för att gilla läget. Säkert skulle jag inte kunna motstå den när den väl var min, tänkte jag.

Emellertid visade det sig inom några veckor att valparna kanske inte skulle bli helsvarta ändå. Sakta med säkert sprack tassarna upp i brunt, det dök upp bruna fläckar på bröstet och en brun liten haklapp. Problemet var att de två hanvalparna var identiska. De såg exakt likadana ut och betedde sig i mina ögon precis likadant. Alla syrrorna som var en blandning av olika färger och personligheter var lätta att urskilja, men vilken som skulle bli Fen och vilken som skulle bli Fajt kunde jag inte avgöra. Jag vet inte hur många gånger jag satt hos valparna och försökte bestämma vilken som skulle åka med mig hem när den dagen kom, en dag som närmade sig snabbt. När jag väl beslöt mig var det dock inte något särskilt som skilde Fen från Fajt utan jag bara kände att det var den valpen jag skulle välja.

Och så blev det. Med den lille valpen i knät i bilen hem visste jag inte om jag grät mest för att jag lämnat Aragorn vid samma tillfälle eller för att Fenris var så rörande söt – och min. Det var nog lite av båda.

Som min tredje schäfervalp på fyra år borde Fen vara en lätt match, kan man tänka. Så icke. Allt som funkat på mina tidigare schäfrar bet inte på lille herrn. Jag kunde trots idog och daglig träning till exempel inte klippa klorna på honom förrän han var fyra och en halv månad (en syssla som jag känner mig ganska stolt över annars eftersom blotta åsynen av tången brukar få hundarna att kasta sig fram och slänga sig på rygg och vifta med tassarna för att få klippas först). Att sitta på kommando var också en tröstlös övning som annars brukar vara det första en liten valp lär sig. Jag började faktiskt misstänka att Fen var lite… trög. Men det är bara att inse att om någon var trög, så var det jag. Fen är i själva verket ovanligt begåvad, ibland läskigt insiktsfull. Han lär sig saker blixtsnabbt, bara man listar ut hur man skall visa honom. Jag har fått överge flera av mina beprövade metoder till förmån för strategier som jag aldrig skulle rekommendera någon annan (det här låter ju inte klokt, men är inte så hemskt som det verkar), till exempel boll efter platsliggning. Samtidigt är det mycket lärorikt och jag måste ständigt vara på min vakt så att jag inte gör misstag… Slarv från min sida har orsakat fler än ett missat poäng.

Fen har visat sig vara en fullkomlig fullträff. Han är så arbetsglad, så samarbetsvillig, så högt motiverad att jag sannerligen fått mitt lystmäte. Gizmo är lite mera loj i framtoningen så jag hoppades på en hund med mera motor. Det fick jag. När jag hade tränat och tränat och tyckte att nu var till och med jag nöjd stod Fen kvar på plan och undrade varför det redan var slut. Sådan är han fortfarande.

Vi gick förstås på valpkurs för miljöträningens skull och för att kanske lära oss något. Det var en kurs i total pinsamhet. Fen var riktigt duktig och lärde sig snart momenten. Han var definitivt en av de läraktigaste valparna, måste jag säga. Han var också den mest högljudda, ostyriga och skönsjungande av alla deltagarna. Så fort vi inte höll på med en övning skrek han så att instruktörens teoripass gick förlorade i missnöjda protester över påtvingad passivitet. Ytterst pinsamt. Eftersom han dessutom skällde på alla de andra hundarna när de kom i närheten kändes det som om vi uppfyllde alla fördomar om schäfrar som var möjligt. Men man får inte ge upp. Jag ville ha en schäfer med krut i, och då var det så här. Så småningom har Fen mognat och beter sig en aning mera civiliserat bland folk och fä, även om han varje morgon väcker mig med sin vackra melodiska basröst (han ylar när han hör mitt alarm).

Det tog lång tid för mig innan jag kunde börja träna Fen med några som helst krav på att han faktiskt skulle genomföra det jag bett om, eftersom han helt enkelt inte var mottaglig eller koncentrerad nog för regelrätta övningar. Men när den dagen kom har det inte varit någon återvändo. Han bara älskar att jobba – han tar aldrig slut!

Favoritsysselsättningen är att spåra. Han gillar också uppletande och alla sorters lydnadsövningar, och han är den första hund jag begåvats med som njuter av att gå fot .
Han kräver sin dagliga dos lydnadslekar, som vi kallar det, oavsett väder och vind.

Minns ni vintern som gick? Minns ni att det fanns kvällar då temperaturen sjönk till minus 18 grader eller kallare? Jag minns. Lite kyla är ju inget hinder för träning, åtminstone inte för en hedeforsare. På den tiden bestod Fens lekar av fot, positioner och olika störningsövningar. När jag kört honom färdigt bytte jag hund och tog ut Gizmo. Jag tittade upp i köksfönstret och såg hur Fen satt på bordet och iakttog oss. Efter en stund gick vi upp till köksdörren och fick se ett vilt mottagande på andra sidan. Medan Fen lutade sig mot glasrutan lyckades han fälla ned låset och där stod Gizmo och jag –utelåsta i arton graders kyla. Inte en chans att Fen skulle fälla upp låset igen. Nycklarna låg gäckande på köksbordet inne i värmen. Icke misströsta – av någon anledning hade jag bilnycklarna i fickan och med dem fanns även nyckeln till hänglåset till förrådet. Därifrån kunde jag bakvägen komma in i huset. Men låset var fruset och lite trögt trots försök till handuppvärmning, så jag vred om ordentligt. Och nyckeln gick av jämns med låsspringan… Jag fick ringa mina föräldrar som bor nästan en timmes bilfärd bort. De har min extranyckel. De var inte hemma. Då fick jag ringa min bror, be honom åka och hämta nyckeln och sedan komma till mig. Även om jag ofta lämnat Fen hade han alltid varit med Gizmo och jag ville inte åka ifrån honom när han var i ett sådant uppspelt tillstånd därinne (en del av möblemanget hade fått nya placeringar och min amaryllis som stod i fönstret repade sig aldrig). Gizmo och jag trampade runt i snön för att hålla värmen tills min snälla bror dök upp och släppte in oss. Sedan dess ser jag till att alltid ha en plan B när Fen är ensam i huset…

I somras debuterade vi på tävlingsbanan. Jag anmälde mig till två lydnadsklass ett för att gardera mig. Det gick faktiskt bra och vi blev uppflyttade på första försöket. Den andra tävlingen tyckte jag ändå kunde vara nyttig för det var ett stort arrangemang med alla klasser pågående samtidigt, och jag skulle ändå dit med Gizmo. När vi klarade den också fick jag storhetsvansinne och gick tvärtemot mina egna principer (jag anser att ettan är en klass man bör lämna så fort man bara nånsin kan eftersom det är så mycket som kan gå fel vid platsliggningen bland många orutinerade hundar) och efteranmälde mig till en lokal tävling. Tro det eller ej, inom en månad och tre tävlingar kammade Fen hem LP1! Efter helgens övningar är han också uppflyttad till lägre klass spår. Det är otroligt roligt att få visa upp den här underbara hunden, som visserligen inte är helt förutsägbar men då han vill uträttar fantastiskt snygga moment. Jag hoppas på en lång och rolig tävlingskarriär med Fen!
Annars är Fen en vanlig glad schäfer som tar livet med en klackspark. Han följer med till jobbet varje dag och för övrigt i stort sett över allt jag beger mig. Simning är skojigt, utom för matte om hon står i vägen. Han älskar barn och är jättegullig ihop med dem. Han är också stormförtjust i att cykla, helst länge och fort. Dessutom har han flera gånger fått dra en sacko-vagn och då går det undan. Sedan en månad tillbaka är Fen också med mig på SBK’s allmänlydnadsinstruktörsutbildning som jag går i Uddevalla. Han klarade Allmänlydnadspasset galant till min stora förvåning. Det känns som om jag kommer att lära mig massor, inte bara av lärarna…

Vi har förstås en hel del att jobba på för att få till det men vi har inte bråttom. Nu i höst och vinter skall vi bara leka och lattja och till våren planerar jag att fortsätta tävla. Förmodligen blir det fler uppdateringar i framtiden, så till dess önskar jag och vovvarna alla läsare fortsatt härlig samvaro med era fyrfota vänner!

 

1 2 3 7