Man vill inte se, inte lyssna och är förvånade

På SBKs hemsida står att läsa ” Hundar av brukshundraser är sedan länge arbetande hundraser, speciellt lämpade för de grenar och aktiviteter som Brukshundklubben har i sitt utbud”. Det är mot bakgrund av detta mycket oroväckande att ta del av den utveckling vi sett inom SBKs tävlingsverksamhet de senaste åren. Ta resultatlistan för 2018 års SM i svenska bruksgrenar som ett varningens exempel.

Svenska brukshundklubben har avelsansvaret för ett tjugotal brukshundraser något man verkar ha glömt i tävlingssammanhang. Sakta men säkert har genom åren en gradvis förskjutning skett i bedömning och regelverk till förmån för egenskaper som ligger fjärran från de anlag en optimal tjänstehund eller hund av brukshundras bör besitta. Snabbhet och explosivitet premieras före starka nerver och förmågan till självständigt arbete.

Vi ser en trend där arenasporter börjar dominerar tävlingsutbudet. Detta genererar naturligtvis snabba pengar, kräver mindre arbetsinsats men ger mer klirr i kassan till SBK. Startfältet domineras av icke-bruksraser. När det gäller de mer traditionella bruksgrenarna har det genom åren skett en anpassning till de raser som dominerar startlistan. Vissa tävlingsmoment har lyfts bort eller förenklats och domarnas syn på traditionellt bruksarbete har under tid förskjutits till att premiera fort och fel.

Svenska brukshundsklubben är i dag i tävlingssammanhang allt annat än brukhundrasernas främsta företrädare. Färre av våra bruksraser kommer till prov. Några syns sällan eller rent av aldrig på tävlingar, resultatlistorna svämmar istället över av Border collies.

2018 års resultatlista visar att 18 av 31 hundar i spårgrenen var av icke bruksras. I söket var siffran 50 % . I spårhundsgruppen domineras resultatlistan av 14 Border collies.

Bruksprovens grundsyfte var från början att testa våra bruksrasers anlag och färdigheter inom olika fältprov. Därför anser jag att det är extremt oroväckande att det t ex inte finns en enda Boxer eller Rottweiler på vare sig start eller resultatlistan i de nationella bruksgrenarna. Vi återfinner 1 Rottweiler och 1 Dobermann, 1 Hollandse hedershund samt 1 Riesenschnauzer startandes i IPO tävlingen. Övriga deltagare utgörs av en mera jämn fördelning på Malinois och Tysk schäferhund jämfört med skyddet i de svenska bruksgrenarna. Av de tjugotal raser SBK har avelsansvaret för saknas alltså majoriteten i startlistan. Detta är ett problem. För det finns mängder av prov för den som är tävlingssugen men inte äger en hund av brukshundsras. Dragprov, rallylydnad, freestyle, agility, lydnad, viltspår och nosework.

Anlagsprov som tex jakt och vallningsprov är slutna. Enbart öppna för behöriga. Ingen förväntar sig att se en Labrador briljera i drevarbete eller en Beagle apportera fågel. Lika osannolikt är det att Dobermanns vallar får i tävlingssammanhang.

Frågan är därför varför SBK tillåter att bruksproven domineras av raser som traditionellt sett har en helt annan inriktning än våra brukshundrasers. Proven som syftar till att testa och kvalitetssäkra och i förlängningen fungerar som ett kvitto gällande aveln för våra brukshundraser, utarmas när man sänker svårighetsgrad på momenten. Vi får dessutom en undanträngningseffekt som medför att majoriteten av brukshundsraserna aldrig kommer till start på ett prov. För det är naturligtvis inte bara SM-tävlingarna som påverkas. Många tävlande vittnar om svårigheter att komma med på vanliga tävlingar på de nationella bruksproven.

Nu när vi får en regeländring fr om 2019 hade det varit klädsamt om SBK prioriterat sina egna raser istället för att fokusera på antal starter per hund. För brukshundsrasernas del är det ointressant om man släpper fram hittills ostartade Border collies på bekostnad av Rottweilers eller Boxers. Skall denna utveckling fortskrida är det dags att SBKs rasklubbar tar över ansvaret för prov och tävlingsverksamheten för respektive ras. Turordningsreglerna i rasklubbarnas regi skulle då innebära prioritet för egna rasen i första hand. I andra hand andra bruksraser och i tredje hand övriga raser i mån av plats. Det är också dags att höja svårighetsgraden på momenten. Det skulle också vara önskvärt att en större tyngdpunkt låg på specialen. Högre svårighetsgrad skulle innebära att man t ex tar tillbaka klätterplanket, apportering över hinder samt höjer koefficienten på platsliggandet. Tätare avstånd mellan hundarna ger också ett större fokus på hundens nervkonstitution samt översyn av hundaggressivitet. När vi höjer kraven prioriterar vi miljöstarka hundar som uppvisar stabilitet och mental balans. Viktiga egenskaper för en arbetande hund. I min värld vore det omöjligt att erhålla ett brukschampionat trots skotträdsla. Dessvärre något vi kan se idag.

 Vi måste också börja ställa högre krav på ledamöter i styrelser på både klubb och central nivå. Öka kunskapen om praktiskt arbete med hund. Teori i all ära men om man inte förstår det praktiska utfallet av regeländringar och sänkta trösklar så har man inte i en styrelse att göra.

Det är naturligtvis helt bedrövligt att vår mest populära brukshundsras,Tysk schäferhund, inte lyckas ta sig in i större utsträckning på våra mästerskap. 3 av 31 i spåret. Noll i söket. 1 i skyddet. Det vore för enkelt att skylla på bristande underlag. 2017 ger vid hand 2378 registreringar. Plats 2 på topp 20 listan. Schäfern är fortfarande vår mesta tjänstehund. Den dominerar hos polisen och våra väktarbolag. Det som duger i verkligheten borde väl ändå räcka till i tävlingssammanhang. I skyddet ser vi Mallarnas dominans och i spåret Border colliens. Två raser vars signum är explosivitet och snabbhet. Oerhört publikfriande på arenan men dådkraft, självständighet och starka nerver. När blev det poster på minuskontot?

Den utveckling vi nu ser gagnar egentligen ingen mer än att det ger klirr i klubbkassan. I RAS 2011 för Border collie höjs ett varningens finger för ren avel på egenskaper som prioriteras av lydnads och brukshundsfolket. Istället rekommenderas prioritering avseende vallningen i avelsarbetet. Det står att läsa …”faran ligger i att allt färre svenskar är aktiva jordbrukare men alltfler människor med annan utkomst och inriktning ser Border colliens intelligens och förighet och önskar använda Border collien till annat än vallning….” önskan att förbättra Border collies ur utställnings och bruks/lydnadsperspektiv måste därför ses som det största hotet mot svensk Border collie i framtiden”…

Så frågan är SBK, varför ni låter den här utvecklingen fortskrida? Vallhundsfolket anser inte att bruksproven är avgörande för att utvärdera Border colliens arbetsegenskaper. De önskar ett större fokus på godkänt vallhundsprov och på valltävlingar. Just för att bevara vallningsanlaget som är av högsta prioritet för Border collies.

Våra brukshundsraser vars anlag och färdigheter skall testas på bruksproven, undanträngs från dessa tävlingar, då de lottas bort. De klarar heller inte konkurrensen i kvaltävlingar till mästerskap, då de egenskaper de besitter inte premieras i bedömningen. Detta i sin tur beror på att bedömningen gradvis ändrats att anpassas till många av de raser som egentligen inte hör hemma på våra bruksprov. De egenskaper en Labrador, Golden retriever eller Border Collie besitter är väsensskilda från en schäfer eller Boxers. Tyvärr avspeglar sig detta även inom bruksrasgruppen där vi ser en förskjutning i synen på bruksarbetet. Snabbhet, speedad fart och fläkt övertrumfar noggrannhet, uthållighet och miljöstyrka. Sans och balans är alltid eftersträvansvärt. Detta gäller både för hund och människa. SBK borde göra en ordentlig utvärdering av sin provverksamhet. Om utvecklingen får fortgå borde SBK i ärlighetens namn istället kalla sig Svenska hundklubben och SM i nationella bruksgrenar namnges Svenska Formul 1 mästerskapet för hund. Våra bruksprov skall fungera som anlagstest för att styra aveln mot funktionsdugliga brukshundar av bruksras. Inte spektakulär racing för snabbfotade tävlingshundar. SBK står inför ett vägval, antingen tar man tag i de åtaganden man är satt att förvalta eller också överlämnar man ansvaret till rasklubbarna. Det sistnämnda vore det enda rätta. För våra brukshundrasers överlevnad.

Reino